På kvällen "förgiftar" jag min kropp med ganska starka tabletter för att kunna komma in i det som kallas djupsömn under natten, utan tabletterna sover jag från och till men vilar aldrig. Efter några dygn utan vila är både kropp och själ ganska slitna kan jag tala om... Varje morgon vaknar jag och kroppen registrerar: Var sitter smärtan idag? Kan jag resa mig upp än? De första stegen gör att jag skulle kunna skrika rakt ut på grund av den smärta som skjuts från fotsulorna upp genom benen. Efter ett par steg har hjärnan "vant" sig och accepterat att det är så det känns att gå, så funkar den dagen oxå... Jag har fått ge upp jobbet som gav mig som gav mig så mycket, hjärnan orkar inte med det känslomässiga engagemang som krävs när den är fullt upptagen med att ta hand om alla signaler från nervtrådarna... Hjärnan fixar inte att sortera ljuden längre vilket gör att stolsbenens lätta skrap mot golvet, klasskamraternas viskningar till varandra, lärarens genomgång för klassen och de korta intensiva ljuden från korridoren utanför smälter samman till ett enda "mumlande/dånande" i huvudet...
Jag orkar inte lika länge som alla andra, oavsett om aktiviteten är ansträngande eller inte...
MEN!
Jag vaknar varje morgon till en ny dag där livet fortsätter! Jag har två underbara barn, jag har en helt fantastisk sambo, vi skapar vår gemensamma framtid i det nyinköpta huset, jag får på måndag börja på en ny arbetsplats där jag får ha mitt absolut största intresse som yrkesliv, jag har min familj och mina vänner som alltid finns där för mig...
Jag är nog en extremt lågoddsad kandidat till "Världens lyckligaste människa"!
Jag är så oändligt tacksam för att Du finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar